Mundebo faster och jag
Livet är, livet går och livet ska levas, sen kommer tidpunkter i livet då vi inser att en dag kommer det ta slut. Även om man vill hoppas att vissa av oss för alltid ska finnas.
Det här blogg inlägget tillägnar jag min Faster Ulla som nu inte finns med oss längre. Min pappas syster, som på något vis har betytt så mycket för mig men som jag inte haft så mycket kontakt med i vuxen ålder. Men på något vis har spår från barndomen alltid etsats sig fast där för mig. När Ulla kom på besök var det ofta festligheter och jag minns henne som väldigt vänlig och fin. Jag minns hennes hår som alltid var perfekt lagt och alla hennes smycken som prydde hennes fingrar, handleder och hals. Jag minns hennes festliga jag, då det sjöngs, skrattades och dansades. Men det kunde också diskuteras minnen eller relationer. Mina bilder av min faster är mina, min syster har andra och pappa förstås som bror och nära anhörig. Hennes fina make Torsten och hennes barn... Och så är det ju för alla, vi har våra egna minnen och sanningar.
En gång blev jag kär i en gris. Ja, du läste rätt. Jag kan ha varit runt 7-8 år och min faster Ulla hade en skär gris på sin säng, prydligt stod den där på hennes perfekt bäddade säng. Dom vuxna roade sig väl med mat och festligheter och jag lekte med den fina grisen. Jag tror jag tänkte på Lotta på Bråkmakargatan och hennes Bamsen. Tänk, att ha en egen liten bamse gris.
Då kom faster Ulla in till mig, hon tittade på mig och sa -Malin, om du lovar att du kommer ta hand om grisen väl och att den alltid kommer att få stå på din säng och att den alltid kommer att få ha sitt namn kvar, så ska du få den!
Åh, vad jag blev glad!
Grisen har stått på många sängar genom åren, i alla mina hem har han stått i fotänden på sängen, på min prydligt bäddade säng. Min älskade gris min " Mundebo", ja det var så han hette, döpt efter en politiker med liknelser, ja, hon hade humor min faster Ulla.
Mundebo har jag lekt med, satt koppel på, varit ute och gått med, haft i min cykelkorg, lekt doktor med så det råkade gå hål i rumpan på honom när feber termometern gjorde sitt.
Men det är också det enda förskräckliga som hänt honom. Annars så finns han alltid där min Mundebo, med samma namn och alltid på min säng, så Ulla, mitt löfte för att få grisen har jag aldrig brutit.
Ja, livet, det tar oss på olika vägar, genom glädje och när vi inte har det så lätt. Ibland är det rätt skönt att reflektera över vad som är något värt, hur mycket våra nära och kära betyder för oss. Att ta vara på nuet, vi måste vara rädda om varandra.
Till begravningen ska jag få göra smörgåstårtorna, jag ser det som ärofyllt och ska lägga extra mycket kärlek i dom.
Jag har kramat om min Mundebo en extra gång, vi ska minnas dig, kära faster Ulla, sov gott och vinka till mig och Mundebo då och då.
